Min högst sporadiska kontaktperson på psykiatrin frågade mig idag om jag uppfattar det som pågår i min omgivning som om jag blir kontrollerad, eller om jag bara tror att jag blir det (med alla kärleksfulla hattifnattar, riktade subtila markörer, insinuationer och periodvis utfrysning).

Men är det inbillning när ens omgivning är konstruerad och tillsagd att agera på ett visst sätt under en viss tid? De agerar ju som budbärare på ett högst specifikt sätt för att se om jag reagerar, och hur jag gör det i så fall. Det om något är verkligt och något som pågått under ett x antal år nu till och från... Och visst har det varit påfrestande vid något tillfälle, även om jag vet att det inte gömmer sig en fara bakom varje par ögon jag möter så kan min kropp reagera annorlunda. Enkelt att behandla i teorin, svårare i praktiken...

Att jag skulle varit under en omfattande utredning (med allt vad det innebär med hjälp av patientdatalagen) för att fastställa/utesluta mina påtalade/inte påtalade symtom, avfärdade han trots frågeställningen.

Han skulle iallafall förmedla vidare att jag ville träffa min terapeut för ett avslut, så, vi får se om det blir av... Jag antar att de måste sammanställa all information de har samlat ihop hittills om mig först innan ett möte blir av och det lär väl ta sin tid...

Jag nämnde samtidigt att jag är orolig för att man kommer att ta ännu mindre hänsyn till mina fysiska besvär efter att den psykiatriska diagnosen är fastställd (inte alls otänkbart) - men han hänvisade mig snabbt till vårdcentralen i den frågan. Men där håller man mig ståndaktigt på avstånd med varje kanyl, stetoskop, spatel, tops  eller öronpropp som man i stunden finner vara närmast tillhands...