Opinion, artikel i Dn ang värdet av sekularisering i ett samhälle.

Intressant för dem som vill veta mer om Saul Kassin, Professor i psykologi vid John Jay College of Criminal Justice, New York City. Med tanke på Dokument Inifråns avsnitt om hur några tonåringar fälldes för en rad mordbränder i Falun på 70-talet enbart pga deras erkännanden. Se svt.play (ca 1 tim).

Jag såg ett program om hur meditation kan påverka en hjärna rent fysiskt och fann sedan denna sida på nätet. Visserligen är artikeln inte purfärsk utan från 2006, men jag tror inte att det är till dess nackdel på något sätt. Intressant läsning tycker jag. Personligen kan jag bara lyfta fram meditation överlag som en positiv del i livet.

Läs hela denna artikel och begrunda. Maciej Zaremba utmanar den stora massan som låtit sig förledas och beskriver en annan sida än vad som har kommit fram. Att domstolen till råga på allt har dömt på så ytliga grunder är skrämmande.

Jag gör ett undantag och klistrar in nedanstående inlägg retroaktivt eftersom jag inte hade startat upp min blogg vid tillfället som nämns i texten. I vanliga fall har jag kommentarsmöjligheten avstängd eftersom det blir en stress för mig att vara aktiv och följa upp eventuella svar vid varje tillfälle jag har bloggat. Denna gång låter jag den vara öppen. 

Detta är en något omformulerad text som jag skickade till en lokaltidning, kontexten är dock densamma. Vill tillägga också att tidningen aldrig skrev om denna händelse så vitt jag vet, däremot sattes det in samma artikel som skrivs varje vinter; om hur skickliga busschaufförerna är som kör i snöväder (något som chaufförer här i norr faktiskt är bra på i motsats till sörlänningar ;-) ). Redaktionen kan ju ha struntat i att publicera min text av flera acceptabla anledningar och då har jag inget emot det, men varför de struntade i att ta upp ämnet i sig är värt att begrunda...

"Det har skrivits mycket om vad som hände i Rosengård i Malmö redan. DN skriver i en artikel att Polishögskolan anmäler sig själv för rasism, i nästa artikel står tre hurtiga polisaspiranter tillsammans och anser att en ensam fjärde aspirant (som inte är närvarande) inte ljuger när han berättat om en lärare som uttryckt sig rasistiskt, men samtidigt tror de honom inte...

Jag är tveksam om en anmälan leder till något eftersom det i grund och botten handlar om smygrasism och det kommer man knappast åt med officiella utredningar. Vem skulle ensam våga ställa sig upp och utan bortförklaringar faktiskt stå för sin åsikt att han/hon anser att invandrare är tredje klassens medborgare när det går att kamouflera med hjälp av retorik? I grupp är det förstås alltid enklare också. Vi fostrar ju varandra att hela tiden stödja varandra. Ibland så mycket att själva essensen urvattnas och blir sekundär.

För att visa att de tre polisernas mentalitet i Rosengård faktiskt har med oss i andra landsänden att göra, vill jag belysa en händelse jag var med om i L-å. Något som jag tycker visar på att om personer inom en övergripande myndighet som Polisen får ha vilka värdegrunder som helst, så anser allmänheten att också de har rättigheten att bete sig hur som helst. Speciellt viktigt är det att ta upp nu när främlingsfientliga strömningar i samhället sprider sig som en löpeld i låg-konjunkturens tid (ett tyvärr återkommande skeende), och man låter gömda samt glömda attityder krypa fram mer och mer i tron att det är legitimt när till och med polisen anser att det är ok. Vi människor är ju i stor utsträckning funtade på så vis att vi behöver ledare, flockdjur som vi i grunden är. Har vi inte kunskapen själva så vill vi följa någon som vi litar på. Så jag uppmanar till både kunskap och eftertänksamhet. Det kostar inget.

Jag klev på lokalbussen, som är min s.k hemlinje, tillsammans med tre invandrarkvinnor som jag uppfattade var en mormor, mamma och dotter. De betalade sina biljetter och chauffören körde innan dottern hade fått tillbaka någon växel på sin 20-lapp. Hon påpekade flera gånger att hon vill ha 10 kronor tillbaka men chauffören nonchalerade henne totalt. Alltför länge. Hon var som luft. Jag satt på platsen precis bakom chauffören och bevittnade detta på nära håll och jag upplevde hans agerande som obehagligt. Jag böjde mig fram efter en stund och bad honom leende om ursäkt för att jag lägger mig i och förklarade att flickan ville ha 10 kronor tillbaka (ifall han verkligen inte hörde). Han reagerade direkt med att gå i försvarsställning och säger att han inte kan göra något åt det nu eftersom hon måste säga till på en gång när hon betalar... Jag svarar då att hon verkar ha svårt med språket i ett simpelt försök att blidka honom, innan det gick för långt. Men han svarar irriterat, samtidigt som han släpper båda händerna från ratten och visar med öppna handflator på vägbanan framför "Jag kan inte göra något åt det nu, jag sitter och kör!” Löjligt. Vi stod dessutom i bilkö. Vid rött ljus…

Jag har åkt ett flertal gånger med honom genom åren och vet att han inte har problem i vanliga fall att prata med varken passagerare eller bekanta när han kör - eller när han själv åker med som passagerare och samtalar med sina kollegor. Denna vetskap om honom får mig att ställa frågan direkt till honom ifall han hade agerat likadant om hon hade varit svensk. Han blängde givetvis till svar. Vad skulle han egentligen förlora på att klicka fram en tia och bara få det överstökat…

Vad var problemet egentligen? Varför uppstod det ens? För mig är svaret enkelt, frågan är hur du ser på det. Blev han ställd för att någon reagerade öppet, och var det skrämmande nog första gången?

Jag ringde givetvis det lokala bussbolaget och sa att jag ansåg att hans beteende var smaklöst, något som inte borde sopas under mattan. Jag fick mycket bra respons och kan bara hoppas på att det ger positiv effekt i det långa loppet.

(En chaufför som är både blind och döv borde rimligen inte köra buss…)

Och till er som undrar; dottern fick ingen växel. "

Jag verkligen avskyr sånt här smånaggande i kanterna på tolerans för andra, och som oftast växer och blir ett större problem om ingen uppmärksammar dessa små, men som jag ser det, farliga beteenden. Jag vägrar att hålla käft.