Saknar kroppen 'begränsningar' eftersom tanken inte gör det?

Acceptera aldrig något, vad det än handlar om, om du innerst inne i dig själv vet och känner att det är fel. Ifrågasätt allt&alla och inte minst dig själv, för myntet har alltid tre sidor... Att bli skuldbelagd och hånad för ens övertygelse är varken rimligt eller rätt - det finns inget att skämmas för.

"Den som vet mycket om andra kan vara klok, men den som förstår sig själv är klokare. Den som styr andra kan vara mäktig, men den som förmår styra sig själv är mäktigare"

http://www.dn.se/insidan/pojke-eller-flicka-nej-en-kim-1.848251

Artikeln har fått 83 kommentarer när jag läser den och många bloggar om den. Jag har uppriktigt sagt lite svårt att förstå vad det är som är provokativt med att låta sitt barn, vara det barn utifrån vem det är med alla sina ursprungliga egenskaper. Istället för en produkt av förutbestämda könsroller.

Hur kan man överhuvudtaget börja resonera att ens barn, den som man månar om mest i världen, skall ändra på sitt unikum bara för att följa floden av mass-normer som skapas? Då är man ju inne och petar i det mest oskyldiga som finns, och inte låter det få gro i fred. För mig är det provokativt.

Har bloggat vid ett tidigare tillfälle om min syn på normer:

Spridda tankar i natten

------------------------------------------------------------------------------------------------

 Ett avslutande extra inlägg om detta märkbart känsliga ämne:

Jag har uppfattat det som att många gärna drar det här fria? tankesättet till ytterligheter. Själv menar jag att det inte handlar om att bokstavligt låta sitt barn välja och ta ansvar genom en medveten handling, det vore absurt att lägga en sådan börda på ett alltför litet barn. Man frångår ju inte sin roll som förälder och guide i barnets liv för att man tar sitt aktiva ansvar för att barnet får lära känna sig trygg i sig själv i sina omedvetna val, utan någon form av yttre påverkan.

 Att försvara åsikten att "ingen vill väl låta sitt barn stå utanför normen" i rädsla för att denne skulle bli ensam, utanför och mobbad förstärker på så vis könsrollerna inom både sin egen familj och ute i samhället. Då accepterar man varken sitt barns ursprungliga (opåverkade) val, eller att andra ställer sig utanför detta "mainstream-tänkande" eftersom dessa "är sig själva" och vägrar styras av likriktningen. Jag tror däremot att ett beteende som stöttar normtänkandet istället förstärker osäkerheten hos våra barn och ungdomar vilket i sin tur gör att de stöter ut/mobbar andra som har valt, på ett eller annat sätt (spelar ingen roll varför) att inte ingå i normfacket. Jag ställer tveklöst upp för en rik, stark och mångfacetterad Värld framför en osäker, likriktad och blek.

"Vad jag verkligen känner rädsla för är alla dessa hjältar, som världen är full av. Som huvudstupa ger sig in i farliga situationer. Krigshjältarna och alla de andra. Det visar bara på en väldig brist på fantasi - de kan inte föreställa det hemska som kan hända, därför blir de hjältar. Och brist på fantasi är otäckt. En människa med fantasi kan alltid sätta sig in i en medmänniskas situation.”

               (självporträtt, bild lånad från internets bilddjungel)

Vem vill inte smaka på segerns sötma?

Den som redan på förhand vet att smaken är fadd.

De människor som hänvisar i sitt försvar att myntet alltid har två sidor glömmer bort den tredje, den där själva essensen och orsakerna gror, den som gör att de två andra sidorna av myntet över huvud taget existerar.    

Jag har alltid sett musik som gränslöst. Fritt från alla former av kategoriseringar och genrer. Jag älskar musik.

Musik är en av många saker som får mig att må bra djupt ner i själen. Sedan om det är Iron Maiden, Stefan Sundström, Rachmaninov, Depeche Mode, Aretha Franklin, Charta 77, Electric Banana Band eller Charles Mingus spelar mig ingen roll. Mora Träsk kan få mig att svänga med höfterna lika väl som James Brown och Abba.

Min musiksjäl bryr sig inte om ålder eller andra kategoriseringar.

Den lever, njuter, skänker mig inspiration och välmående.

Jag funderar på tendenserna jag har märkt av i takt med stigande ålder. Vart vi är på väg om vi låter marknadsföringen styra och kategorisera oss, vilket får oss i längden att förutsätta saker som vi egentligen inte vet något om eftersom "det bara är så” är inpräntat. Vi tar emot utan att ifrågasätta reklam-normerna som växer fram, även när det handlar om något så stort och brett som musik. Jag vet att detta inte är ett nytt fenomen men jag har för första gången snubblat på tröskeln.

Jag har inga problem med ålder och i väldigt många avseenden är det en befrielse att bli äldre, men jag kan tydligt känna av från omgivningen i vissa fall att jag skall vara mer som en 40-åring, vad nu det kan betyda… Vissa kråkor kraxar att de förväntar sig att en ålderskris skall drabba mig, annars är det någonting som är fel eftersom "det hör till/det är så det är" :-))

Jag har varit i situationer där omgivningen tydligt förväntade sig att jag skulle bete mig mer som en kvinna i traditionell betydelse och inte som en enskild individ. Då skulle jag underlätta för dem att placera mig i ett fack misstänker jag. Jag har i flera år försökt bemöta andra både könlöst och prestigelöst och istället utifrån den personlighet jag ser, men alltid i gengäld blivit bemött som "tjej/kvinna i en viss ålder” i första hand… det är begränsande. Det är något patetiskt över att vi är så roll- och åldersfixerade. Maistreamvärlden räds olikheter ju mer den växer sig större och räddare och desto längre fram i tiden vi går, tycks det.

Nå, i natt har jag både filosoferat och spekulerat om dessa ämnen så det räcker och blir över  ;-)  Ha en god natt alt. god morgon!