Som det är nu så upplever jag att psykiatrin är som en brunstig varg som gör vad som helst för att få humpa mitt ben (aka 'Pavlovs hundar') och jag rusar förvildad åt andra hållet...

Och visst är insikten stor, tro inget annat, men sluten tills det syns en öppning i deras betongbunker så att en fusion tillåts generera en öppen lösning utan koppeltvång. För i alla år har jag blottat något som liknar min strupe för att kunna se vilka vargarna är, och hur många de är som inte kan motstå att flockas runt blodlukt. Och om någon kan motstå den, vilket aldrig har hänt. Alla vill de ha en bit.

Senaste tiden har jag dock motats in i en hägn (med stort besvär för alla inblandade) där kopplet har kortare räckvidd. Där står jag idag och väntar på att flockens ledare ska visa sig och vara ingen annan än mumintrollet.

Saknar kroppen 'begränsningar' eftersom tanken inte gör det?